Om berättarperspektiv, svar till Ross Tensta

En fråga som från er (kanske mest från Annelie, men alla får fråga – eller hur?) var hur det kom sig att bilden på pappan ur flickans perspektiv fanns med i flera “fyrfältare” som vi gjorde när vi läst första kapitlet?

Det finns förstås flera olika svar. Ett är att det är en fin bild, att man verkligen känner sig som den lilla flickan som ser upp till sin pappa. Ett annat, som hör ihop med det svaret, är att bilden innan visar den lilla flickan som lyfter upp väskan, ur pappans perspektiv. Och det är häftigt med så snabba perspektivskiften. Hur skulle man kunna göra det om man inte använde bilder?

Vi pratade en del om berättarperspektiv och kom fram till att om man skulle skriva den här boken med ord måste man kanske välja en berättare. Om alla skulle få använda sitt eget perspektiv, skriva i “jag-form” hur man upplever saker, så skulle det bli väldigt rörigt och svårt att veta vem det handlar om. En “allvetande berättare” skulle kunna gå in i personernas huvuden och berätta hur var och en ser och tänker och känner, men det blir ändå inte riktigt samma sak som när man får det “direkt från personen själv”. Och “allvetande berättare” är lite svåra att tro på. Fast någon föreslog att man skulle kunna låta mamman berätta vad som händer, för hon känner de två (mannen och barnet) så bra att hon skulle kunna tolka deras inre upplevelser på ett troligt sätt?

När man berättar med bild har man andra möjligheter (och svårigheter) än när man berättar med text. Så mycket är säkert!

/Katarina

 

Advertisements

Kapitel I: Att lämna sin familj

Elev 1

Före läsning:
Jag bor med mina föräldrar. Min mamma och min pappa och mina syskon. Jag har tre systrar och fyra bröder och vi bor alla tillsammans.

Efter läsning:
När jag var 10 år lämnade min mamma mig i Somalia och åkte till Sverige. Jag var så ledsen för att min mamma hade åkt till Sverige. Jag grät och undrade var min mamma var. Sen ringde hon och jag sa:
– Var är du? Jag kan inte leva utan dig.
Då grät min mamma.

Elev 2

Före läsning:
Det gör mig ledsen när jag ska berätta om det. Jag älskar min familj så hemskt mycket. Därför gör den berättelsen ont i hjärtat. För nästan fyra år sedan lämnade jag min familj.

Efter läsning:
Att lämna min familj gjorde mig ledsen. Jag känner att jag har fallit djupt ner från ett berg utan fallskärm. Jag kan inte glömma min mammas varma händer. Ibland pratar jag med mig själv om att händerna som smekte mig inte längre finns.

Elevtexter skrivna av elever på Språkintro, Ross Tensta gymnasium, i samband med läsning av kapitel I. Publicerade med elevernas tillstånd. I Lärarbloggen beskrivs tankar kring uppgiften.