En fråga som från er (kanske mest från Annelie, men alla får fråga – eller hur?) var hur det kom sig att bilden på pappan ur flickans perspektiv fanns med i flera “fyrfältare” som vi gjorde när vi läst första kapitlet?
Det finns förstås flera olika svar. Ett är att det är en fin bild, att man verkligen känner sig som den lilla flickan som ser upp till sin pappa. Ett annat, som hör ihop med det svaret, är att bilden innan visar den lilla flickan som lyfter upp väskan, ur pappans perspektiv. Och det är häftigt med så snabba perspektivskiften. Hur skulle man kunna göra det om man inte använde bilder?
Vi pratade en del om berättarperspektiv och kom fram till att om man skulle skriva den här boken med ord måste man kanske välja en berättare. Om alla skulle få använda sitt eget perspektiv, skriva i “jag-form” hur man upplever saker, så skulle det bli väldigt rörigt och svårt att veta vem det handlar om. En “allvetande berättare” skulle kunna gå in i personernas huvuden och berätta hur var och en ser och tänker och känner, men det blir ändå inte riktigt samma sak som när man får det “direkt från personen själv”. Och “allvetande berättare” är lite svåra att tro på. Fast någon föreslog att man skulle kunna låta mamman berätta vad som händer, för hon känner de två (mannen och barnet) så bra att hon skulle kunna tolka deras inre upplevelser på ett troligt sätt?
När man berättar med bild har man andra möjligheter (och svårigheter) än när man berättar med text. Så mycket är säkert!
/Katarina
Ankomsten 
